Invandring
På morgonen läser jag alltid en massa dags- och morgontidningar. Man läser mycket dumheter, men inget jag brukar reta upp mig på (eller ja okej, det gör jag) så pass att jag måste skriva av mig om det.
"Med dagens introduktionssystem är mediantiden från uppehållstillstånd till det att man kommer ut på arbetsmarknaden sju år. För kvinnor är den ännu längre, säger integrationsminister Nyamko Sabuni, till Aktuellt."
Sju år! Och det är mediantiden! Av alla de tiotusentals som anländer till Sverige utgår man alltså från mitten och finner sju år från det att man får uppehållstillstånd tills att man når arbetsmarknaden. Det finns således en lång radda till höger om denna mitten där tiden är ännu längre. Vad jag stör mig på i detta land, är, att när man börjar diskutera integrationspolitik och att den går fullständigt åt helvete, så slänger folk upp SD-flaggan på bordet direkt. Det är så äckligt. Till er vill jag säga att det här handlar inte om SD. Det handlar om att på ett så effektivt och värdefullt sätt som möjligt integrera nyankommna människor i ett svenskt samhälle. Gör vi det idag? Nej. Kan vi göra det bättre? Ja.
Och här är något: att integrera nya människor i ett samhälle gör man bäst genom att ställa krav. Ja, hör och häpna. Vad kan inte vara viktigare att integreras i ett nytt land än att snabbt lära sig språket? Det är det första steget att närma sig ett nytt land och en ny kultur.
En annan viktig del för integrationen är att vi måste ha en arbetsmarknad mottaglig för alla, även invandrare. Finns det något stelare än svensk arbetsmarknad?
Något annat som är oerhört viktigt för en lyckad integration är att ha en fungerande bostadsmarknad. Som med de flesta andra regleringar så har bostadsregleringarna varit kontraproduktiva. När man ville försäkra sig om att boendet inte var för dyrt så införde man hyresregleringar. Dessa ledde till minskat byggande och bostadsbrist i attraktiva områden. Detta i sin tur leder till att den faktiska kostnaden är väldigt hög i t ex Stockholm. Problemet är att pengarna inte går till bostadsbolagen så att de kan bygga mer, utan till uthyrare av andrahandskontrakt. Jag anser att bostadsmarknaden, som alla andra marknader, fungerar mycket bättre utan politikers klåfingrighet. Mer bostäder och områden leder till att man slipper, i bildlig mening, trycka in 1000 invandrare i ett 500-invandrars-område (Rosengård exempelvis), utan istället kan integrera människor i större delar av landet. Avsaknaden av marknadshyror har gett upphov till en svartmarknad, upptrissade priser på bostadsrätter, minskad omsättning på bostäder och minskad nybyggnation med massor av bostadslösa som följd. De följderna är ett faktum.
Ok, de flesta av er slutade läsa någonstans på mitten. Jag lovar att gnälla på något annat nästa gång.
"Med dagens introduktionssystem är mediantiden från uppehållstillstånd till det att man kommer ut på arbetsmarknaden sju år. För kvinnor är den ännu längre, säger integrationsminister Nyamko Sabuni, till Aktuellt."
Sju år! Och det är mediantiden! Av alla de tiotusentals som anländer till Sverige utgår man alltså från mitten och finner sju år från det att man får uppehållstillstånd tills att man når arbetsmarknaden. Det finns således en lång radda till höger om denna mitten där tiden är ännu längre. Vad jag stör mig på i detta land, är, att när man börjar diskutera integrationspolitik och att den går fullständigt åt helvete, så slänger folk upp SD-flaggan på bordet direkt. Det är så äckligt. Till er vill jag säga att det här handlar inte om SD. Det handlar om att på ett så effektivt och värdefullt sätt som möjligt integrera nyankommna människor i ett svenskt samhälle. Gör vi det idag? Nej. Kan vi göra det bättre? Ja.
Och här är något: att integrera nya människor i ett samhälle gör man bäst genom att ställa krav. Ja, hör och häpna. Vad kan inte vara viktigare att integreras i ett nytt land än att snabbt lära sig språket? Det är det första steget att närma sig ett nytt land och en ny kultur.
En annan viktig del för integrationen är att vi måste ha en arbetsmarknad mottaglig för alla, även invandrare. Finns det något stelare än svensk arbetsmarknad?
Något annat som är oerhört viktigt för en lyckad integration är att ha en fungerande bostadsmarknad. Som med de flesta andra regleringar så har bostadsregleringarna varit kontraproduktiva. När man ville försäkra sig om att boendet inte var för dyrt så införde man hyresregleringar. Dessa ledde till minskat byggande och bostadsbrist i attraktiva områden. Detta i sin tur leder till att den faktiska kostnaden är väldigt hög i t ex Stockholm. Problemet är att pengarna inte går till bostadsbolagen så att de kan bygga mer, utan till uthyrare av andrahandskontrakt. Jag anser att bostadsmarknaden, som alla andra marknader, fungerar mycket bättre utan politikers klåfingrighet. Mer bostäder och områden leder till att man slipper, i bildlig mening, trycka in 1000 invandrare i ett 500-invandrars-område (Rosengård exempelvis), utan istället kan integrera människor i större delar av landet. Avsaknaden av marknadshyror har gett upphov till en svartmarknad, upptrissade priser på bostadsrätter, minskad omsättning på bostäder och minskad nybyggnation med massor av bostadslösa som följd. De följderna är ett faktum.
Ok, de flesta av er slutade läsa någonstans på mitten. Jag lovar att gnälla på något annat nästa gång.
Konsten att vara White Trash
I samhället idag finns det en samhällens botten, nämligen White Trash. Det är en grupp människor som lever i fullständig omedvetenhet. Gemensamma särdrag för WT är ointresset för kultur, utbildning, motion och inte minst mode - vilket gör det enkelt att känna igen en WT. En WT ses nämligen ofta i en allt för stor fleecetröja för att "dölja det extra" och i förbannat fula byxor. Ett annat särdrag för WT är också en oförmåga att föra en diskussion. WT tar nämligen aldrig till sig av argument, utan tror sig vinna genom att snabbt dra någon oneliner, i stil med "men Toyota är ändå en jävla riskokare". Nu tycker WT att han har vunnit diskussionen och det är inte längre någon idé att fortsätta diskutera. Oförmågan kommer sig förmodligen av en brist på förmåga till kritiskt tänkande, som kanske också är roten till WT: s situation. Han är själv lyckligt ovetande om hur han upplevs av mer begåvade människor i sin omgivning, och känner egentligen inget behov av att ta sig ur situationen. Hur ser då den typiska WT-familjen och deras liv ut?
Jo, modern i familjen är lätt fascistoid och skriker alltid på barnen när de gör något "fel". Hon skriker högt och hon skriker gällt. Både tonläget och intensiteten börjar vid en påfrestande hög nivå för att strax innan utropets slut nå obeskrivbart smärtsamma höjder. Ett mycket påträngande ljud som också används när hon skriker efter sin make. Hon har alltid rätt. Till sitt yttre är modern ofta mycket kort och håret har gärna en röd färg köpt på den lokala närbutiken. Håret går aldrig nedanför axlarna. Modern tycker om att känna sig ungdomlig och klär sig därför i svarta jazzbyxor från JC. Efter år av rökning är hyn mycket dålig, och den illa pålagda mascaran är ofta blå. När det är dags för söndagsmiddagen piffar modern till med lövbiff och pommes frites som serveras utomhus i sällskap med de smutsiga plastutemöblerna. Hon tycker om att ge sina åtta barn ”unika” namn så som Metallica, Bianca, Milo, Isa eller Melinda. Moderns värsta fiende är socialtjänsten som bara strular.
Far i huset visar sig gärna i jeansväst med märken av sydstadsflaggor tillsammans med urtvättade jeans. Hans kropp av öl och bearnaisesås ska inte underskattas, då han gärna påminner alla om att han tränade kampsport 1984. Han porrsurfar alltid varje natt och när det på den lokala pubben drar igång för dans måste han alltid hålla frugan över röven. Innan han lämnar pubben går han rutinmässigt till den enarmade banditen till höger om ingången och satsar växelpengarna från ölen han drack tidigare. Ser han att grannen tvättar bilen måste han också göra det. Han pryds av en mustasch och uttrycker ofta stark kritik mot invandrare och röstar därför på Sverigedemokraterna. Gör han inte det röstar han på Sossarna för ”det har jag alltid gjort”. Å andra sidan röstar en äkta WT inte alls, komplett oförmögen att göra ens någonting åt sin situation. Oavsett är ändå favoritämnet vid matbordet ”politikernas höga löner” och glåpord som pappersvändare förekommer. Sex går också bra att prata om, oberoende av bordsällskap. Från sitt wild life innan frugan har han en rottweiler som han kallar Tjacke.
En WT i sin ungdom åtnjuter en förhöjd status under högstadieåren på grund ut av att de blir könsmogna innan vanliga människor. Pojkarna har kort hår och bär kepsar med tryck från en lokal firma som ”Jannes Skog & Entreprenad”. De tycker om att ”meka med 240:n” och lägger alla sina pengar på att köpa nya bildelar från Mekonomen och tar SMS-lån när det krisar sig. Flickorna har för tillfället gett upp livet för ”jag fattar ju ändå ingenting”. De blir med barn när de är sexton och kedjeröker tillsammans med morsan på balkongen. Hunden Tjacke och den eventuella katten Fritz har sedan många år lungcancer i och med passiv rökning. Att dottern och sonen liksom morsan och farsan tatuerar en tribal någonstans är självklart. De har stora räkningar till Jamba då de älskar mobilsignaler och fräcka bakgrunder på nakna brudar eller kattungar. När det är dags för val av gymnasieprogram skiljs WT-ungdomarna av från oss andra. Ett drömjobb är tillexempel att köra budbil eller ”arbeta på kussens företag”. Favoritpositionen är alltid doggy style.
De äkta makarna i familjen dricker lådvin varje fredag, lördag och söndag på balkongen i små fula glas köpta på Överskottsbolaget, för att de påminner om "de där vi hade i Spanien 1985" (d.v.s. på deras första och enda semester). Ska man gå in genom dörren möts man av en dörrmatta som fyndigt nog meddelar "Akta dig för kärringen". På toaletten står små lustiga toalettregler. I vardagsrummet faller blicken på de två enorma högtalare som fyller rummet – det far i huset ännu inte förstått är att stereon från Coop inte orkar driva dessa. I taket sitter en fläkt med inbyggda spotlights som lyser upp tre skålar med chips och godis, alltid. En solfjäder sticker fram bakom den slitna skinnsoffan. Ringer telefonen svaras det ofta mycket ohövligt.
Man kan fråga sig hur en dag för WT ser ut. Eftersom att helgen består av spännande händelser för WT tar jag tillfället i akt att beskriva det. En lördag börjar med att mamman tvingar ut en av döttrarna till affären för att handla virke och cigaretter. Ofta blir det bråk då dottern inte orkar. Kompromissen blir såklart alltid att dottern får behålla växeln. Betalningsmedlen består ofta av en massa pantflaskor vilka förvaras på balkongen. Under grillkvällarna är det djuplodande diskussioner om hur fin lägenhet de har, vilka fina döttrar de har, skitsnack om grannar som inte är närvarande, skryt över deras Ford Granada 2,8 samt hur uppskattad och oumbärlig Kenny (fadern) är på sitt arbete. Hela familjen är helt övertygad om att dom har nått höjdpunkten i livet.
Inspirationen hämtad från flertalet forum och egna observationer.
Jo, modern i familjen är lätt fascistoid och skriker alltid på barnen när de gör något "fel". Hon skriker högt och hon skriker gällt. Både tonläget och intensiteten börjar vid en påfrestande hög nivå för att strax innan utropets slut nå obeskrivbart smärtsamma höjder. Ett mycket påträngande ljud som också används när hon skriker efter sin make. Hon har alltid rätt. Till sitt yttre är modern ofta mycket kort och håret har gärna en röd färg köpt på den lokala närbutiken. Håret går aldrig nedanför axlarna. Modern tycker om att känna sig ungdomlig och klär sig därför i svarta jazzbyxor från JC. Efter år av rökning är hyn mycket dålig, och den illa pålagda mascaran är ofta blå. När det är dags för söndagsmiddagen piffar modern till med lövbiff och pommes frites som serveras utomhus i sällskap med de smutsiga plastutemöblerna. Hon tycker om att ge sina åtta barn ”unika” namn så som Metallica, Bianca, Milo, Isa eller Melinda. Moderns värsta fiende är socialtjänsten som bara strular.
Far i huset visar sig gärna i jeansväst med märken av sydstadsflaggor tillsammans med urtvättade jeans. Hans kropp av öl och bearnaisesås ska inte underskattas, då han gärna påminner alla om att han tränade kampsport 1984. Han porrsurfar alltid varje natt och när det på den lokala pubben drar igång för dans måste han alltid hålla frugan över röven. Innan han lämnar pubben går han rutinmässigt till den enarmade banditen till höger om ingången och satsar växelpengarna från ölen han drack tidigare. Ser han att grannen tvättar bilen måste han också göra det. Han pryds av en mustasch och uttrycker ofta stark kritik mot invandrare och röstar därför på Sverigedemokraterna. Gör han inte det röstar han på Sossarna för ”det har jag alltid gjort”. Å andra sidan röstar en äkta WT inte alls, komplett oförmögen att göra ens någonting åt sin situation. Oavsett är ändå favoritämnet vid matbordet ”politikernas höga löner” och glåpord som pappersvändare förekommer. Sex går också bra att prata om, oberoende av bordsällskap. Från sitt wild life innan frugan har han en rottweiler som han kallar Tjacke.
En WT i sin ungdom åtnjuter en förhöjd status under högstadieåren på grund ut av att de blir könsmogna innan vanliga människor. Pojkarna har kort hår och bär kepsar med tryck från en lokal firma som ”Jannes Skog & Entreprenad”. De tycker om att ”meka med 240:n” och lägger alla sina pengar på att köpa nya bildelar från Mekonomen och tar SMS-lån när det krisar sig. Flickorna har för tillfället gett upp livet för ”jag fattar ju ändå ingenting”. De blir med barn när de är sexton och kedjeröker tillsammans med morsan på balkongen. Hunden Tjacke och den eventuella katten Fritz har sedan många år lungcancer i och med passiv rökning. Att dottern och sonen liksom morsan och farsan tatuerar en tribal någonstans är självklart. De har stora räkningar till Jamba då de älskar mobilsignaler och fräcka bakgrunder på nakna brudar eller kattungar. När det är dags för val av gymnasieprogram skiljs WT-ungdomarna av från oss andra. Ett drömjobb är tillexempel att köra budbil eller ”arbeta på kussens företag”. Favoritpositionen är alltid doggy style.
De äkta makarna i familjen dricker lådvin varje fredag, lördag och söndag på balkongen i små fula glas köpta på Överskottsbolaget, för att de påminner om "de där vi hade i Spanien 1985" (d.v.s. på deras första och enda semester). Ska man gå in genom dörren möts man av en dörrmatta som fyndigt nog meddelar "Akta dig för kärringen". På toaletten står små lustiga toalettregler. I vardagsrummet faller blicken på de två enorma högtalare som fyller rummet – det far i huset ännu inte förstått är att stereon från Coop inte orkar driva dessa. I taket sitter en fläkt med inbyggda spotlights som lyser upp tre skålar med chips och godis, alltid. En solfjäder sticker fram bakom den slitna skinnsoffan. Ringer telefonen svaras det ofta mycket ohövligt.
Man kan fråga sig hur en dag för WT ser ut. Eftersom att helgen består av spännande händelser för WT tar jag tillfället i akt att beskriva det. En lördag börjar med att mamman tvingar ut en av döttrarna till affären för att handla virke och cigaretter. Ofta blir det bråk då dottern inte orkar. Kompromissen blir såklart alltid att dottern får behålla växeln. Betalningsmedlen består ofta av en massa pantflaskor vilka förvaras på balkongen. Under grillkvällarna är det djuplodande diskussioner om hur fin lägenhet de har, vilka fina döttrar de har, skitsnack om grannar som inte är närvarande, skryt över deras Ford Granada 2,8 samt hur uppskattad och oumbärlig Kenny (fadern) är på sitt arbete. Hela familjen är helt övertygad om att dom har nått höjdpunkten i livet.
Inspirationen hämtad från flertalet forum och egna observationer.
