Konsten att vara White Trash
I samhället idag finns det en samhällens botten, nämligen White Trash. Det är en grupp människor som lever i fullständig omedvetenhet. Gemensamma särdrag för WT är ointresset för kultur, utbildning, motion och inte minst mode - vilket gör det enkelt att känna igen en WT. En WT ses nämligen ofta i en allt för stor fleecetröja för att "dölja det extra" och i förbannat fula byxor. Ett annat särdrag för WT är också en oförmåga att föra en diskussion. WT tar nämligen aldrig till sig av argument, utan tror sig vinna genom att snabbt dra någon oneliner, i stil med "men Toyota är ändå en jävla riskokare". Nu tycker WT att han har vunnit diskussionen och det är inte längre någon idé att fortsätta diskutera. Oförmågan kommer sig förmodligen av en brist på förmåga till kritiskt tänkande, som kanske också är roten till WT: s situation. Han är själv lyckligt ovetande om hur han upplevs av mer begåvade människor i sin omgivning, och känner egentligen inget behov av att ta sig ur situationen. Hur ser då den typiska WT-familjen och deras liv ut?
Jo, modern i familjen är lätt fascistoid och skriker alltid på barnen när de gör något "fel". Hon skriker högt och hon skriker gällt. Både tonläget och intensiteten börjar vid en påfrestande hög nivå för att strax innan utropets slut nå obeskrivbart smärtsamma höjder. Ett mycket påträngande ljud som också används när hon skriker efter sin make. Hon har alltid rätt. Till sitt yttre är modern ofta mycket kort och håret har gärna en röd färg köpt på den lokala närbutiken. Håret går aldrig nedanför axlarna. Modern tycker om att känna sig ungdomlig och klär sig därför i svarta jazzbyxor från JC. Efter år av rökning är hyn mycket dålig, och den illa pålagda mascaran är ofta blå. När det är dags för söndagsmiddagen piffar modern till med lövbiff och pommes frites som serveras utomhus i sällskap med de smutsiga plastutemöblerna. Hon tycker om att ge sina åtta barn ”unika” namn så som Metallica, Bianca, Milo, Isa eller Melinda. Moderns värsta fiende är socialtjänsten som bara strular.
Far i huset visar sig gärna i jeansväst med märken av sydstadsflaggor tillsammans med urtvättade jeans. Hans kropp av öl och bearnaisesås ska inte underskattas, då han gärna påminner alla om att han tränade kampsport 1984. Han porrsurfar alltid varje natt och när det på den lokala pubben drar igång för dans måste han alltid hålla frugan över röven. Innan han lämnar pubben går han rutinmässigt till den enarmade banditen till höger om ingången och satsar växelpengarna från ölen han drack tidigare. Ser han att grannen tvättar bilen måste han också göra det. Han pryds av en mustasch och uttrycker ofta stark kritik mot invandrare och röstar därför på Sverigedemokraterna. Gör han inte det röstar han på Sossarna för ”det har jag alltid gjort”. Å andra sidan röstar en äkta WT inte alls, komplett oförmögen att göra ens någonting åt sin situation. Oavsett är ändå favoritämnet vid matbordet ”politikernas höga löner” och glåpord som pappersvändare förekommer. Sex går också bra att prata om, oberoende av bordsällskap. Från sitt wild life innan frugan har han en rottweiler som han kallar Tjacke.
En WT i sin ungdom åtnjuter en förhöjd status under högstadieåren på grund ut av att de blir könsmogna innan vanliga människor. Pojkarna har kort hår och bär kepsar med tryck från en lokal firma som ”Jannes Skog & Entreprenad”. De tycker om att ”meka med 240:n” och lägger alla sina pengar på att köpa nya bildelar från Mekonomen och tar SMS-lån när det krisar sig. Flickorna har för tillfället gett upp livet för ”jag fattar ju ändå ingenting”. De blir med barn när de är sexton och kedjeröker tillsammans med morsan på balkongen. Hunden Tjacke och den eventuella katten Fritz har sedan många år lungcancer i och med passiv rökning. Att dottern och sonen liksom morsan och farsan tatuerar en tribal någonstans är självklart. De har stora räkningar till Jamba då de älskar mobilsignaler och fräcka bakgrunder på nakna brudar eller kattungar. När det är dags för val av gymnasieprogram skiljs WT-ungdomarna av från oss andra. Ett drömjobb är tillexempel att köra budbil eller ”arbeta på kussens företag”. Favoritpositionen är alltid doggy style.
De äkta makarna i familjen dricker lådvin varje fredag, lördag och söndag på balkongen i små fula glas köpta på Överskottsbolaget, för att de påminner om "de där vi hade i Spanien 1985" (d.v.s. på deras första och enda semester). Ska man gå in genom dörren möts man av en dörrmatta som fyndigt nog meddelar "Akta dig för kärringen". På toaletten står små lustiga toalettregler. I vardagsrummet faller blicken på de två enorma högtalare som fyller rummet – det far i huset ännu inte förstått är att stereon från Coop inte orkar driva dessa. I taket sitter en fläkt med inbyggda spotlights som lyser upp tre skålar med chips och godis, alltid. En solfjäder sticker fram bakom den slitna skinnsoffan. Ringer telefonen svaras det ofta mycket ohövligt.
Man kan fråga sig hur en dag för WT ser ut. Eftersom att helgen består av spännande händelser för WT tar jag tillfället i akt att beskriva det. En lördag börjar med att mamman tvingar ut en av döttrarna till affären för att handla virke och cigaretter. Ofta blir det bråk då dottern inte orkar. Kompromissen blir såklart alltid att dottern får behålla växeln. Betalningsmedlen består ofta av en massa pantflaskor vilka förvaras på balkongen. Under grillkvällarna är det djuplodande diskussioner om hur fin lägenhet de har, vilka fina döttrar de har, skitsnack om grannar som inte är närvarande, skryt över deras Ford Granada 2,8 samt hur uppskattad och oumbärlig Kenny (fadern) är på sitt arbete. Hela familjen är helt övertygad om att dom har nått höjdpunkten i livet.
Inspirationen hämtad från flertalet forum och egna observationer.
Jo, modern i familjen är lätt fascistoid och skriker alltid på barnen när de gör något "fel". Hon skriker högt och hon skriker gällt. Både tonläget och intensiteten börjar vid en påfrestande hög nivå för att strax innan utropets slut nå obeskrivbart smärtsamma höjder. Ett mycket påträngande ljud som också används när hon skriker efter sin make. Hon har alltid rätt. Till sitt yttre är modern ofta mycket kort och håret har gärna en röd färg köpt på den lokala närbutiken. Håret går aldrig nedanför axlarna. Modern tycker om att känna sig ungdomlig och klär sig därför i svarta jazzbyxor från JC. Efter år av rökning är hyn mycket dålig, och den illa pålagda mascaran är ofta blå. När det är dags för söndagsmiddagen piffar modern till med lövbiff och pommes frites som serveras utomhus i sällskap med de smutsiga plastutemöblerna. Hon tycker om att ge sina åtta barn ”unika” namn så som Metallica, Bianca, Milo, Isa eller Melinda. Moderns värsta fiende är socialtjänsten som bara strular.
Far i huset visar sig gärna i jeansväst med märken av sydstadsflaggor tillsammans med urtvättade jeans. Hans kropp av öl och bearnaisesås ska inte underskattas, då han gärna påminner alla om att han tränade kampsport 1984. Han porrsurfar alltid varje natt och när det på den lokala pubben drar igång för dans måste han alltid hålla frugan över röven. Innan han lämnar pubben går han rutinmässigt till den enarmade banditen till höger om ingången och satsar växelpengarna från ölen han drack tidigare. Ser han att grannen tvättar bilen måste han också göra det. Han pryds av en mustasch och uttrycker ofta stark kritik mot invandrare och röstar därför på Sverigedemokraterna. Gör han inte det röstar han på Sossarna för ”det har jag alltid gjort”. Å andra sidan röstar en äkta WT inte alls, komplett oförmögen att göra ens någonting åt sin situation. Oavsett är ändå favoritämnet vid matbordet ”politikernas höga löner” och glåpord som pappersvändare förekommer. Sex går också bra att prata om, oberoende av bordsällskap. Från sitt wild life innan frugan har han en rottweiler som han kallar Tjacke.
En WT i sin ungdom åtnjuter en förhöjd status under högstadieåren på grund ut av att de blir könsmogna innan vanliga människor. Pojkarna har kort hår och bär kepsar med tryck från en lokal firma som ”Jannes Skog & Entreprenad”. De tycker om att ”meka med 240:n” och lägger alla sina pengar på att köpa nya bildelar från Mekonomen och tar SMS-lån när det krisar sig. Flickorna har för tillfället gett upp livet för ”jag fattar ju ändå ingenting”. De blir med barn när de är sexton och kedjeröker tillsammans med morsan på balkongen. Hunden Tjacke och den eventuella katten Fritz har sedan många år lungcancer i och med passiv rökning. Att dottern och sonen liksom morsan och farsan tatuerar en tribal någonstans är självklart. De har stora räkningar till Jamba då de älskar mobilsignaler och fräcka bakgrunder på nakna brudar eller kattungar. När det är dags för val av gymnasieprogram skiljs WT-ungdomarna av från oss andra. Ett drömjobb är tillexempel att köra budbil eller ”arbeta på kussens företag”. Favoritpositionen är alltid doggy style.
De äkta makarna i familjen dricker lådvin varje fredag, lördag och söndag på balkongen i små fula glas köpta på Överskottsbolaget, för att de påminner om "de där vi hade i Spanien 1985" (d.v.s. på deras första och enda semester). Ska man gå in genom dörren möts man av en dörrmatta som fyndigt nog meddelar "Akta dig för kärringen". På toaletten står små lustiga toalettregler. I vardagsrummet faller blicken på de två enorma högtalare som fyller rummet – det far i huset ännu inte förstått är att stereon från Coop inte orkar driva dessa. I taket sitter en fläkt med inbyggda spotlights som lyser upp tre skålar med chips och godis, alltid. En solfjäder sticker fram bakom den slitna skinnsoffan. Ringer telefonen svaras det ofta mycket ohövligt.
Man kan fråga sig hur en dag för WT ser ut. Eftersom att helgen består av spännande händelser för WT tar jag tillfället i akt att beskriva det. En lördag börjar med att mamman tvingar ut en av döttrarna till affären för att handla virke och cigaretter. Ofta blir det bråk då dottern inte orkar. Kompromissen blir såklart alltid att dottern får behålla växeln. Betalningsmedlen består ofta av en massa pantflaskor vilka förvaras på balkongen. Under grillkvällarna är det djuplodande diskussioner om hur fin lägenhet de har, vilka fina döttrar de har, skitsnack om grannar som inte är närvarande, skryt över deras Ford Granada 2,8 samt hur uppskattad och oumbärlig Kenny (fadern) är på sitt arbete. Hela familjen är helt övertygad om att dom har nått höjdpunkten i livet.
Inspirationen hämtad från flertalet forum och egna observationer.
Kommentarer
Trackback
